måndag 29 augusti 2016

Tough Viking, Kungliga Djurgården, 2016


Så var det äntligen dags för att delta i Tough Viking! Jag har längtat efter detta sedan starten av loppet för tre år sedan.
Varför jag inte sprungit det tidigare?
Någon kanske säger att jag är feg? En annan att jag har varit otränad? Själv säger jag att jag inte fått med mig någon kompis?

Men sanningen ligger nog närmre en blandning av alla tre, men i år fanns det inget att skylla på!



Vi var 5 personer från jobbet som var riktigt taggade.
Efter uppvärmning med SATS så gick startskottet för vår grupp i form av en eldboll, vi hade nu knappt 16 kilometer och 38 hinder framför oss.

1. American Football
I en relativt trång passage stod ett gäng amerikanska fotbollspelare i sin utrustning med stora pads i händerna. Jag hade först tänkt att springa förbi utan att bli träffad men det slumpade sig att jag var tvungen att lägga in en tackling på en av dom. Kudden var mjuk så varken spelaren eller jag fick någon större knuff.

2. Over, under
Detta var enklare än jag trodde. Under är ju alltid enkelt om man har normal smidighet och över var inte speciellt högt så man kunde hoppa upp och dra sig över utan att behöva använda armar/axlar för mycket.

3. Tires
Här kom vi fram till en rätt lång sträcka med bildäck så det var bara att hoppa i hålen, man kunde faktiskt hoppa på däcken också även om en del varnar för att man kan trampa snett och stuka fötter om man har otur.

      4. Mud charge
Om de första hindrena var ren uppvärmning så var det värre med den gigantiska passage av gegga som byggt upp framför oss. Lite lera har ingen dött av tänkte jag och sprang/klättrade upp mitt i smeten. Den taktiken var nog inte helt att föredra, för i mitten var det redigt blött och uppmjukat. Benen sjönk ner ordentligt och sög fast fötterna rejält. Jag fick använda armarna för att dra upp benen, tur att jag dragit skosnörena hårt. Kollegan blev av med skon nere i geggan och fick gräva upp den…
Tips här är att hitta ytor som ser torra ut och kanske satsa lite i kanterna av geggberget.

      5. Fire
Framför oss hade vi nu 4 rader av höbalar med jämna mellanrum som var satta i brand. Man fick ta några stora språng med lite sköna lågor som slickade benen. Värst är antagligen röken som man ska undvika att dra in i lungorna.

      6. Steel walls
3 containrar stod uppställda. Här gällde det att klättra i och ur så smidigt som möjligt. Blev dock inte så svårt då det fanns grusfyllda big bags att klättra upp på innan man hävde sig över kanten.

      7. Crawl
Nu bar det istället uppför backarna mot Kaknästornet. Uppe på krönet fanns ett nät som man skulle crawla under. Som vanligt så är detta relativt lätt om man har normal rörlighet, dock så var underlaget av karaktär grus vilket kan svida lite på huden.

      8. Rocks
Detta var väl kanske ingen riktigt station. Man skulle upp och ner för klipphällar i skogen. Eller som kollegan uttryckte det: en vanlig promenad i Almunge.

      9. Barbed wires
Efter att ha sprungit i skogsterrängen kom vi ner till en äng helt nära Djurgårdens träningsanläggning där taggtråd var uppspänd för att crawla under. Jag behöver väl inte säga att det var extra viktigt att hålla rumpan nere i detta hinder.

      10. Heavy Pull
Upp i skogen igen och ner på nästa äng. Här väntade cementblock som var fästa i långa kedjor och dessa skulle man dra ett varv i mycket ojämn terräng. Då och då nöp dessa block fast ordentligt i underlaget så att man tvärstoppade.
Tips: Håll kedjan över axeln nära cementblocket så att det lättar lite i framkant detta ger mindre friktion och att man inte fastnar i terrängen lika mycket.

      11. Rope climb
Väl ute ur skogspartiet så fick man liten vätskepaus med vatten innan det var dags för klassisk repklättring. Ca 7 meter av tjockare rep än jag hade väntat mig. Hade lite svårt att stuka repet mellan fötterna som jag tänkt. Väl uppe på repet ska man slå till en koklocka innan man får komma ner igen.

      12. Giant hill slide
Vid det här laget var man ganska svettig och skorna var fortfarande hellackerade av fjärde hindrets gegga. Så lite vattenhinder var välkommen, jag tvättade av skorna lite i vattenkranarna som sköt ut vatten över plastpresenningen som i sin tur var spänd i en nedförsbacke. Några snabba steg ut på presenningen och sedan kasta sig på magen så hade man blivit helt genomblöt för första gången (men inte sista). Det gick hyggligt fort, men det var inget fritt fall direkt.

      13. Ice tanks
Okey, om det var någon som klarade sig torr från föregående hinder (omöjligt) så var det nu dags att dyka ner i containrar med isvatten. Eftersom det är en ribba vid vattennivån som man ska under så behöver man doppa huvudet. Det var kallare än jag trodde och känslan att vilja komma ur tanken så fort som möjligt var massiv. Här gjorde jag misstaget att hoppa i närmast ifyllningsstället, dvs där de häller i säckvis med is.
Tips: Om ni inte vill ha brainfreeze, hoppa i så långt från killarna med issäckarna som möjligt.

      14. Blades
Tyngda av isvatten skulle vi nu ta oss över väggar som lutade emot oss. Alltså ingen idé att ta ett avstamp mot väggen för att ta sig över. Själv så hängde jag i armarna, slängde över benet och tryckte mig över med knävecket. Det funkar mycket bra men kräver en viss rörlighet och resulterar i feta blåmärken i knävecket.

      15. Roman rings
Inga konstigheter, svinga dig mellan romerska ringar till andra sidan. Likt gladiatorerna fast utan gladiator J. Jag valde att köra detta utan handskar. Här ramlade rätt mycket folk ner vilket resulterade i 30 burpees som straff för att komma vidare. De första ringarna var lite blöta vilket var en utmaning i sig men väl förbi dessa så gick det alldeles utmärkt att svinga sig över till nästa plattform. Se till att få rörelsen framåt och inte åt sidorna

     16. Buckets
Murarhinkar med tunna stålhandtag som var fyllda med sand skulle transporteras ett var på en bana. De var saftigt tunga och skar in bra i händerna. Här var det ingen skillnad mellan dam och herre och många kvinnor fick slita som djur på denna station.

      17. Thor
Vad sägs om att hissa upp en kettlebell modell 32 kg med rep 10 meter upp i luften?
Tips: Spara armarna du behöver dem senare. Jag låg ner och drog med ryggen.

      18. A-frame
Som namnet antyder, upp och ner för ett ”A”. Klätternät där det kan löna sig att klättra nära fästpunkterna för att få mindre svaj. Ingen match om man varit i en lekpark som barn.

      19. Rampage
Här kommer kanske kronjuvelen på hela hinderbanan. Världen högsta springramp, 6 meter upp i luften! Bara att spurta och sedan ta några rejäla steg så högt upp som möjligt för att sedan kasta sig och ta tag i repstumparna som hänger ner från kanten. Väl uppe så får man njuta kanske den skönaste känslan under hela loppet och blicka ner på alla som fick springa straffrundan när de misslyckades. Om man inte heter Caroline af Ugglas, när hon misslyckades och beordrades att ta sitt straff vände hon bara upp sin rumpa och sa ”kiss my ass”, sedan sprang hon vidare. Kan man diskvalificera löpare? Antagligen det hinder där flest deltagare misslyckas.

      20. Monkey bar
Efter euforin av att ha klarat rampen skymtades armgången i fjärran. Det hinder som jag varit rädd för att misslyckas med. Armgång i två bågar, där man var tvungen att sträva uppåt och nedåt och inte bara svinga sig rakt fram. Adrenalinet hjälpte mig igenom detta hinder och nu kändes det som man var ostoppbar…

      21. Tractor tires
…tills vi kom fram till hindret där man skulle välta traktordäck två varv.
Jag sög tag i det fetaste däck jag sett och gjorde tekniskt enligt bokens alla regler men däcket lyfte sig inte en centimeter. Efter några försök inklusive hjärnblödning och blodtrycksfall för att man tagit i så man sprack, så gav jag mig på ett annat däck som var helt klart mer överkomligt.
Här fick man arbeta två och två men skulle då välta däcket 4 gånger.
  
      22. Camo Trench
Efter däcken dök ett camo-nät upp, när man dök ner under nätet så hittade man ett lerigt och blött dike. Jag kröp på alla fyra och grisade ner mig rätt duktigt. Kollegan lyckades gå på huk och klarade sig relativt torr igenom hindret. Men det var bara tillfälligt…

      23. Swamp
…för sedan kom ett träsk! Där kom ingen undan, vi började att vada ut men upptäckte snart hålen som gjorde att man sjönk ner till halsen i illaluktande sörja. Ganska kul men oberäkneligt.
Återigen var man genomblöt.

      24. Super net trap
Från träsket var det uppför in i skogen och i en av uppförsbackarna skulle det krypas under nät igen. Denna gång låg nätet mot marken vilket gjorde det lite besvärligare att komma igenom.

      25. Atlas stones
Eller borde det inte heta Atlas sacks? Gjutesäckar fyllda med sand. De skulle upp på ett bord i brösthöjd tre gånger innan man fick fortsätta.

      26. Dip walk
Ännu ett hinder där jag tog av mig handskarna, vet inte om det var helt smart för det var ganska blött och halt. Det var inte så långt som tur var så det gick vägen. Raka armar och förflytta sig framåt mellan två räck.

      27. Pipes
Krypa igenom plaströr som var förlagda ner i vattnet. Inte speciellt trånga. Jag kunde krypa på knäna för att sedan plaska ner i vattnet och upp på land igen. Efter rören fick man en vätskepaus med Red Bull, vilket var perfekt för slutspurten med knappt 4 km kvar.

      28. Balance
En av banans enklare hinder, balansera på brädor som inte var speciellt smala. Lugnt och metodiskt så går det bra.

      29. Slack line
En lina att stå på, en lina att hålla i. Vingligt? Ja, men inte speciellt svårt.

      30. Net cage
En nätbur där man skulle ta sig i sidled över ett kraftig nät.

      31. A-swing
Nu var det dags för Tarzan. Uppe på en platå skulle man svinga sig i rep över en linje på andra sidan.

      32. Net climb
Detta nät var faktiskt rätt högt och svajigt. Väl på toppen så skulle man över till andra sidan och klättra ner, som en bonus klämde man åt klockspelet rätt fint.

      33. Aqua Royal
Så var det dags att ge sig ner i Djurgårdskanalen, det sägs att det bara var 400 m men det kändes riktigt långt att delvis vada, delvis sjunka ner i hål till halsen så att man fick simma och sedan slå knäna i stora stenar som stack upp från botten. Tack vare att vädret var så skönt så kändes det mest svalkande att simma en tur.

      34. Tyrkisk table
Upp på en plattform ovanpå en container. Nu började man bli lite stum i benen och armarna.  Högt och svårgreppat. Här hjälptes vi åt att komma upp

      35. Blades
När vi kom fram till 15 km-skylten så var det ju inte slut. Istället fick vi en omgång till med de väggar som lutar emot oss. Upp med benet över kanten hänger i knävecket och dra sig över.

      36. Kustjägaren
Precis vid målområdet låg kustjägarhindret som bestod i att krypa under ett kamoflagenät ner i vattnet, simma under några kanoter för att sedan ta sig upp på en stridsbåt 90. Väl uppe på båten stod några kustjägare som gapade att man skulle hoppa i för att sedan simma upp mot land.

      37. Super slide
Nu sprang vi faktiskt bort från målområdet igen för att klättra upp i den jättelika rutschkanan. Men den var lite snopet avstängd för att någon säkerhets duk nere i vattnet hade pajat. Så vi fick springa ut i vattnet runt super slide och upp igen.

      38. 10 000 Volt/Cage
Nu visste vi att det bara var ett hinder kvar. Ingen tillfällighet att hindrena innan gjorde att vi skulle komma plaskvåta in i 10 000 volt för att leda ström så bra som möjligt. Dessutom så fick man extra dusch av brandslangar när man skulle in i buren. Här skyddade jag huvudet och sprang så fort jag kunde igenom. Lyckligtvis fick jag ingen större stöt och kunde stå på benen ända in i mål. För kollegan gick det värre, en redig stöt i ljumsken gjorde att benen stängde av vilket resulterade i platt fall. I år kunde man välja ett klätterhinder istället för 10 000 volt. De låg precis bredvid varandra. Men som polaren Danne sa: ”Då kan man lika gärna skita i att ställa upp överhuvudtaget”.


Grymt roligt lopp som bör springas i lag för att maximera upplevelsen tillsammans.

Utrustning:
Jag körde långärmat och långbent i kompressionsmaterial. Då täcker man bort lite för stötarna och skyddar huden i de flesta hinder. I vattnet fungerar det nästan som våtdräkt pga att de är så tighta och drar inte åt sig vatten som du ska bära på efter vattenhindrena. De torkar otroligt fort.

På fötterna bar jag skor från Icebug, modell Zeal2. Denna sko har en gummiblandning som kallas RB9X som sägs ge fantastiskt grepp på såväl våta som torra underlag. Våtvikten är dessutom nästan densamma som torrvikten. Sedan köpte jag handskar på Jula för att skydda händerna. Dom tog jag av och på beroende på hinder. Jag körde t ex utan på romerska ringarna, monkey bar och dips walk.

söndag 14 april 2013

Löpa bör man, annars dör man!?


Jag vet inte om rubriken stämmer bättre för hundar, men jag har insett att löpning är överlägset för välbefinnandet, både psykiskt och fysiskt.

Synd bara att det är just löpningen som kan vara den aktivitet som är svårast att motivera sig till… trots att det är den enklaste formen av motion. Ta på dig skorna, gå ut, spring!

Trots att jag vet hur bra man mår efteråt, och trots att jag sprungit en hel del tävlingar inklusive Sthlm Maraton, Lidingöloppet och Tjurruset så är jag en mästare på undanflykter. Men nu i april ska det börjas!

Vad passande att jag har ett par alldeles nya löparskor, Sauconys Fastwitch. En tävlingssko med 4mm häl-till-tå skillnad som väger strax över 200 gram.

Men det bästa är ändå vad man visar sina medlöpare när man spurtar förbi på upploppet!!

Vi ses i spåret!

Affärslivets måsten…


Om man vill vara seriös med detaljerna i tjänstemannayrket så finns det en hel del att fila på för att uppnå perfektion.

En av detaljerna är förstås en randsydd skinnsko, själv har jag investerat i en brogue-modell från Church som heter Grafton.

En mer förbisedd detalj är en visitkorthållare av klass, någonting som är ytterst svårt att hitta i Sverige, av någon anledning. Man får välja mellan ett metalletui från Clas Ohlsson eller ett kontokortsfodral i en väskaffär. Därför blev jag överlycklig när jag hittade ett mycket vackert fodral i kalvläder, avsett för visitkort, i Smythson’s butik på Heathrow.

Vad är nästa måste?


fredag 3 augusti 2012

En trevlig kväll på Il Forno?


Det var tänkt att bli en juste kväll på Il Forno, en allmänt mysig italiensk restaurant i de historiska kvarteren alldeles nära universitetsbyggnaden och där Strindberg huserat på övervåningen.

Vi hade bokat bord men märkte direkt att allting inte var stabilt denna kväll. Man kan ju tycka att man borde vara lite förberedd när det är helg efter lön och Laleh i Botaniska. Men på Il Forno var det kaos. Vi hade ju ingen brådska så det var väl inte hela världen att vi fick vänta ganska länge på att beställa.

Mer än en timme efter beställning fick vi in EN av våra rätter, de ville dessutom ge oss två rätter av helt fel sort. En kvart senare kommer servitrisen och frågar vad för sorts barnpizza vi hade beställt… Stora A som hade lyckan att få sin maträtt smakade på maten och spottade ut (ok, han kan ju vara en aning svår ibland) men vi började alla bli rejält hungriga och kunde sitta och lyssna på när chefen ryade på sina servitriser. Vi lärde oss snart att vårt bord benämndes nio och märkte att personalen började tycka synd om oss. Allting var ju rejält pinsamt. Det ringdes in mer personal för att behärska kaoset. Det var ju inte bara vi som fick vänta…

Tillslut kom maten in till oss andra. Vi åt upp och när en ny servitör kom och frågade om det var gott, så lyckades jag i alla fall vara tillräckligt osvensk för att skippa ”Ooh jaa” och berättade istället sanningen. Det räckte ganska långt att peka på den orörda tallriken som stora A petat i tills den kallnat och vi andra fick in vår mat.

Personalen var ändå proffsiga i sina ursäkter då stora A’s mat ströks från notan och han blev erbjuden en fri efterrätt i väntan på att vi andra skulle äta upp (vilket han nekade). Dessutom fick vi ett presentkort som täckte hela vår nota och blev överösta med de där härligt goda chokladpralinerna som kommer med notan.

Kvällen slutade på det mest fantastiska sätt, när en övertrött stora A hulkade i baksätet och lade en förtrupp spya i bilen. Snabbt som ögat hann jag köra ner bakrutan och huvudstyrkan hamnade som tur var på vägen utanför bilen, cred till stora A för det.

Trevlig kväll på Il Forno? Nja, inte direkt. Tacka vet jag köket i Villa G i Fornby (hemma).


torsdag 10 maj 2012

Lilly


Lilly

Plötsligt bromsar livet upp
Ett litet hjärta slutar slå
Vi kände dig inte men bar dig så nära våra hjärtan som det kunde gå
Aldrig har vi gråtit så mycket över det som så brutalt inte blev som det skulle bli

Du var så fin, med liten bestämd mun när du fridfullt föddes som den ängel du var

Vad var det som hände?

Vi som såg så mycket fram emot att välkomna dig in i vårt team
Du finns för evigt i våra tankar och hjärtan när du nu håller farfars hand tills vi ses igen



tisdag 17 april 2012

A (Bath) Room with a View!


Nu har jag levt i 36 år, och under dessa 36 år så har man ju suttit på rätt många toaletter. Det har ju inte alltid varit så angenämt och därför blev jag så glad när jag besökte Oxford, checkade in på mitt hotellrum och använde mig av toaletten. Mitt i blickfånget fanns två riktigt stora fönster med utsikt över Oxfords universitets ”Examination School” från 1876 byggd av sten från Clipsham. Jag är erkänt svag för universitetets gräsmattor, anlagda och skötta med preussisk precision. En sådan fanns också i blickfånget vilket gör denna upplevelse till min näst bästa toalettstolsutsikt.



Men vilken är då min bästa utsikt?

Jo, det var under min tid i det militära. Förlagda i skogen skulle vi gräva latrin på valfritt ställe. Vi hittade en solig skogsback som sluttade lätt ner mot en spegelblank sjö. Vi förstod säkert att denna toalett skulle bli mycket populär för vi grävde ett långt dike över vilket vi surrade fast ett par långa trädstammar. Där kunde en hel grupp sitta på toaletten och njuta av utsikten, bara man såg till att inte ramla i…

lördag 3 mars 2012

Att FörLORA eller att inte FörLORA – det är frågan?


Curlingmatchen var spännande, vi låg katastrofalt nog under med 6-0 efter två omgångar. I tredje omgången hade våra motståndare två poängstenar i boet och vi hade endast en sten kvar. Mirakulöst lyckades denna sten rensa motståndarnas stenar från boet och ge oss två poäng, vi vände på trenden och plockade poäng efter poäng. I slutet av den sista omgången hade vi två poängstenar som skulle rädda ett oavgjort resultat, men en skicklig dragning från våra motståndare gjorde att vi bara fick en poäng och vi förlorade med 6-5. Ingen gillar att förlora och allra minst jag!

Tung i sinnet slank jag på hemvägen in på ICA för att köpa smör. Som tröst hoppade en vaniljbulle ner i korgen och i mejeriet plockade jag på mig ett paket Mini Lätta som vanligt (jo, det ska vara särskrivet!).

Osökt fångades min blick av det överlägset snyggaste paketet i smörhyllan. Snygg & ren design med klöverblommor från min barndoms sommarminnen. Jag greppade en förpackning och häpnade en aning över den 80%-iga fetthalten, det är egentligen inte kompatibelt med hur jag väljer att äta (Mini Lätta 28%). Jag blickade ner på det extraordinära locket och insåg plötsligt att detta smörpaket är ett måste när man bjuder hem folk. Glöm att man skopar upp smör i en annan bytta och glöm att man lämnar locket i köket, en central position på bordet får det bli!

Känslan var speciell när jag öppnade locket och bredde ut ett lager Flora på min skiva Lingongrova (tumme upp för Sveriges mest sålda bröd). Det är ju knappast någon diskussion om att Flora är godare än mina andra alternativ, men det spelar ingen roll! Med en sådan snygg förpackning kan det smaka hursomhelst, till och med palsternacka!

Detta paket ska få följa med till frukost på jobbet där den kan sprida sina gracer bland mina HF- och designmedvetna kollegor. Mina lagkamrater i den förlorade curlingmatchen ska få vara först med Florasensationen.


lördag 11 februari 2012

REA - bra eller dåligt!?


För några veckor sedan bestämde jag mig för att köpa nya skidbyxor så jag kollade vad Peak Performance hade att erbjuda. När man vill ha hängslen och goretex så fanns det inte så jättemycket att välja mellan vilket kan vara skönt, Black Light 3L eller Heli Alpine. Båda verkar vara riktigt justa och båda kostar rejält många veckopengar. Men, när jag sedan räknade ut hur länge jag haft mina nuvarande skidbyxor från Peak (>18 år) så kändes det som jag var värd en ny investering.

Inköpet drog ut lite på tiden och rätt som det var så gick Peak ut med REA, 40% & 50% på alla plagg!! Suveränt tänkte jag att REAn dundrar in när man som mest behöver den, eller…?

Tog mig snabbt ner på den relativt nyöppnade peakbutiken i Uppsala, de hade massor av bra grejor men inga av ”mina” skidbyxor och definitivt inte i rätt färg och storlek. Gick in på webshopen, samma besked därifrån. Ringde Biblioteksgatan i Sthlm, inga kvar. NK? Njet! Ringde vidare till Peak Täby, slut. Provade Västerås och fick negativt besked även därifrån. Folk blir som galna när det är REA! Alla plagg tar slut och jag som tänkt att köpa till ordinarie pris får stå med rumpan bar i backen. Det finna inga byxor och det kommer inte in några nya!

Som tur var kom jag att tänka på en stad där invånarna inte gillar att åka skidor, de äter hellre fisk, flanerar på avenyn och åker i paddabåt. Göteborg! Peak Göteborg hade båda mina modeller i vilka storlekar som helst och rätt färg. De skickar mer än gärna ett par till mig på måndag mot postförskott. Underbart! slipper det nu att bli i backen när jag kan dra på mig ett par svarta Heli Alpine.

Vi syns i backen!

onsdag 8 februari 2012

Multi-Symptom Relief


Man lär sig så mycket bra saker hela tiden. En av de saker jag lärt mig från mina kollegor är att man måste köpa med sig någonting som heter NyQuil när man är utomlands. Detta mirakelmedel saluförs av Vicks, vars helt oförargliga halstabletter jag sugit på som liten parvel. Men effekten av denna vätska är betydligt mer påtaglig. En liten slurk hjälper nämligen mot värk, feber, hosta, ont i halsen, täppt näsa med mera. Dessutom innehåller den lugnande antihistaminer och hypnotika samt alkohol, man kan tydligen bli lite dåsig av detta och man ska därför ta denna slurk innan man går och lägger sig (Nyquil- Nightquil). Nu är det ju så att flera av mina kollegor halsar detta medikament lite när som, vilket kan förklara ett och annat, ingen nämnd och ingen glömd J

Själv är jag av ett ytterst försiktig släkte när det gäller alla berusningsmedel och droger ända ner till kaffe och köpte istället med mig DayQuil som är fri från alkohol och antihistaminer och som kan användas när man så önskar. Den finns i drickform, som smakar riktigt gott! och som kapslar. Kapslarna är ju lämpliga eftersom man kan ha med sig dem i fickan och sluka vid behov.

Så, häromveckan var jag på ett diabetessymposium och kände plötsligt att rethosta var på ingående. Jag satt inklämd mellan Olle Korsgren (berömd transplantationsforskare) och Valdemar Grill (svensk/norsk diabetesforskare och tårtupphovsman). Det var helt omöjligt att ta sig ut för att dricka lite vatten eller hosta länge. Då kom jag på att jag hade en kapsel DayQuil i fickan som jag smugglade in i munnen.

Grejen är den att dessa kapslar inte är av miniformat, tvärtom är dom ganska stora! Utan någon vätska kände jag att det var lite svårt att svälja kapseln. Så jag fick börja att samla på mig saliv, lite diskret mellan de två berömda forskarna. Efter ett tag hade jag lyckats samla ihop en rejäl klunk med saliv och skulle svälja ned kapseln, men det var stört omöjligt att svälja ner kapseln, halsen snörde ihop sig värre än för en nötallergiker och efter ett antal försök löstes kapseln upp och ut kom vätskan som inte smakade mumma. Har ni någon gång smakat på ett par mogna maskrosor som malts ner i en hink med sand och regnvatten? (har inte alla småbarnsföräldrar gjort det?) Så smakde det och jag fick dämpa mina kräkreflexer för att inte tömma mitt maginnehåll på bordet inför dessa läkare… suck! Var det multi-sympton relief det skulle vara? Snarare multi-symptom impose…

tisdag 11 oktober 2011

Åh, vad det är skönt när mitt Uppsala är röd-gul-grönt!


Jag är en av de där människorna som tycker att hösten är topp fyra av årstiderna. Luften är frisk och klar. Temperaturen sjunker till den behaglig nivå som krävs för att man ska kunna klä sig i sköna varma jackor och tjocktröjor.

Uppsala är en fantastisk höst-stad med alla träd och gröna fält. Engelska parken är snart ”nyrenoverad” med ett nytt golv av löv i olika färger och slag.

När jag cyklade hem idag så kände jag lukten från höstmarknaden på Vaksala torg. Munkar och annat gott sprids med vinden flera hundra meter ifrån torget. Men bäst av allt är ändå när vårt centrala kafferosteri, Lindvalls kaffe, är igång och sprider doften av nyrostat kaffe över hela staden.

Igår kväll var jag på ett seminarium i konserthuset med Magnus Nylander som är Med Dr och näringsforskare. Han betonade bland annat hur viktigt det är med kosten när man tränar, att äta rätt och att inte hoppa över någon måltid.

Själv laddade jag upp med att träna två timmar efter jobbet, glömma tiden, stressa till seminariet vilket ledde till att jag inte hann äta något. Problemet var att jag inte kunde äta något efter seminariet heller eftersom jag skulle fasta 12 timmar innan ett blodprov för en klinisk studie morgonen därpå. Lösningen blev att köpa en godisrem med melonsmak av en torghandlare som precis hade packat ihop vid konserthuset. Kände mig lite fel när jag lyssnade till näringsforskaren och köpte hans dyra näringstillskott efter föreläsningen för att bli lite mer rätt igen…

torsdag 5 maj 2011

Newkid


En kollega berättade en ”jag mötte Lassie” här i veckan. Hennes mans kusins kille är en snubbe som sjunger och spelar. 

”Jaha, vad trevligt”, svarade jag och försökte jobba vidare med mina shot-guns.

Alltså, jag jobbar inte med vapen men detta är namnet för en speciell marknadsförings approach som vi gillar på jobbet.

Nu är denna kollega en riktigt envis albatrraus så hon tvingade mig att lyssna in låtarna på Spotify. Rätt snart så var min ranson av ”antal lyssningar på samma låt” slut (nej, jag har inte premium) och en viss abstinenskänsla infann sig.

Artisten kallar sig Newkid men heter Alexander Ferrer och har grymt sköna låtar. Han tuggar som värsta ghettogangstern men är från Uddevalla och ska tydligen vara en riktig svärmorsdröm. Texterna är underbara och uttalet anpassat för att rimma på bästa sätt.

Har ganska många favoriter, men värda att nämnas är ”När vi var unga” (killen är 20 bast) och kanske den bästa ”Uddevalla”.

Som tur är dök CD-skivan upp så nu kan man se fram emot obegränsat antal lyssningar!


måndag 28 mars 2011

Qatar


Att resa till Qatar hör kanske inte till vanligheterna men till huvudstaden Doha åkte jag med en kollega för en konferens rörande diabetes och fetma, något det finns gott om i Qatar. Qatar är faktiskt ett av de länder med världens högsta prevalens av diabetes.

Förutom detta så är denna lilla sandöken i persiska viken världens rikaste land räknat per invånare. Invånare som inte jobbar, för det gör invandrare från öst! Pengar från emiren, ingen skatt, fri skol- och sjukvård till alla är några andra tuffa förmåner för dom som lyckas bli Qatarier och det är inte helt lätt kan jag säga.

Min kollega SED med lite känningar i mellanöstern var noga med att upplysa mig om hur kvinnor ska bete sig i Qatar. Allt ifrån att hon önskade att hon hade kommit ihåg sin sjal för att kunna täcka sin hud maximalt till att män inte får ta en väska ifrån en kvinnas hand. Jag måste medge att jag var en aning skeptisk, och den ökade när vi sedan skulle ta en promenad i marinan bakom hotellet. SED iklädde sig nämligen ett plagg som i princip bara täckte byst och stjärt. Männen stirrade som galna. Vi fick senare höra att man med respekt absolut inte ska visa axlar och skuldror. SED menade att det var viktigt att hon fick sola ryggen.

Jag försökte själv få lite färg i mitt vinterbleka ansikte. Eftersom jag inte hade någon solkrämskydd med mig så lånade jag lite av SEDs superdyra salva. Jag tog lite grann så att jag kunde smörja in näsan. Utan att tänka smörjde jag sedan av de sista resterna på fingrarna i pannan. Mot kvällen var det ett ganska roligt svenskt ansikte i Qatar. Röd i hela ansiktet förutom ett kritvitt streck i pannan, kul att man kunde bjuda på lite skratt på konferensen.

Det var en finfin resa till Doha som jag gissar blir nästa Dubai för svenskarna. Det mesta finns redan (kulturellt, mat, shopping, äventyr & bra väder) och sämre lär det inte bli eftersom Qatar står som värd för fotbolls-VM 2022.

söndag 19 december 2010

Respekt till alla duktiga trummisar!


Jag var på Bo Kaspers turné-start för ett tag sedan. Det var juste. Under konserten spelar de flesta i bandet på ett flertal instrument. Men det är ändå trummisen som inger mest respekt.

Mina huvudinstrument har alltid varit saxofon och klarinett. Då och då har man känt att det skulle vara riktigt juste att behärska piano och gitarr. Därför har jag testat att lära mig dessa instrument samt trumpet och fiol. Jag är definitivt inte duktig på dessa 4 instrument, men om sanningen ska fram så är de ju inte speciellt svåra att bemästra på en någorlunda nivå. Däremot trummor…

Trummor är ju sjukt svårt! Jag blev helt begeistrad i Bo Kaspers trummis som hamrade på skinn och cymbaler med fullständig kontroll och taktkänsla. När man spelar piano kan man ha olika slingor i olika tempon mellan höger och vänster hand, men en trummis har olika tempo och takter i höger och vänster hand samt höger och vänster fot.

Njut av Akira Jimbo, den leende japanen som är jazz fusion bandet Casiopeia's trummis!






tisdag 30 november 2010

Första advent!


Första advent är ju en lite speciell dag, vi hade i förväg planerat dagen på bästa sätt. Vi skulle besöka kyrkan, fika gott efter lilla Vs dansklass, se fyrverkerierna i Botaniska trädgården och äta middag på stan.

Första hindret för våra planer uppstod när stora A blev bjuden på kalas till en av hans bästa kompisar. Men ok, vi stryker kyrkan. Fru P och lilla V tar bilen till dansen och jag och stora A cyklar iväg på kalas. Jag lämnade av på kalaset och cyklade hem för att få lite tid i ett tomt hus. Precis när jag sjunkit ner i soffan ringer telefonen. Det var P som sa att någon berättat för henne att det var mycket lite luft i vänster framdäck på vår bil. Detta upplystes hon om när hon var på väg ifrån dansen av en man som gestikulerade vilt.
P sa i telefon: ”Jag vet inte, men jag tror jag kör på fälgen. Hör hur det låter!”

Ja, det hördes tydligt igenom telefonen att det inte var något gummi som tog emot asfalten. Hon parkerade vid ICA Torbjörnstorg. Jag packade en väska med förlängningssladd och en liten kompressor och hoppade upp på cykeln. Väl framme ser jag att gummit lossat lite från fälgen men tänkte ändå prova att pumpa däcket. Så det är bara att lossa på däcket och rulla in det på ICA för att stjäla lite ström och slå på kompressorn som dånar värre än värst. Nä, det gick inte att pumpa in luft! Fram med reservdäcket som fick se ljuset för första gången. När det skulle monteras var vinterbultarna någon millimeter för långa för att kunna hålla reservdäcket på plats. Ringa svärfar, som hämtar upp P & lilla V och hämtar mina sommarbultar. När allting väl är klart så märkte jag att reservhjulet inte direkt var välpumpat (0.8 mot rekommenderade 4.2). Men jag sniglade mig till en bensinstation för att pumpa upp och kunna ta mig hem.

Behöver jag säga att det var duktigt kallt den här dagen? Ordentligt genomkall kommer jag hem där familjen sitter och fikar gott. In i duschen för att få upp normal temperatur och sätter mig sedan vid färdigfikat bord för att hälla upp kallnad varm choklad.  Som tur var värmde P på chokladen och gjorde mig sällskap. Vi kanske kan se fyrverkerierna från fönstret föreslog hon uppmuntrande.

Ibland blir det inte som man tänkt sig…



tisdag 23 november 2010

Äntligen har de kommit hem...


Nikes nya vinter-sneekers, ACG Lunarpath ETW!

Detta är de första sneekers som bygger upp sulan med LunarLon, ett material som utvecklats av NASA. Materialet är extremt lätt och komfortabelt vilket gör denna sko till det skönaste man kan ha på sig i vinter.

Som att gå på månen!

tisdag 9 november 2010

Den första snön!


Ok, då kom alltså den första snön här i Uppsala.

Frun ringde och meddelade att hon & barnen valde att åka buss hem från förskolan vilket i sin tur betydde att jag skulle cykla omvägen hem förbi förskolan för att koppla på och ta hem cykelkärran.

Arbetsdagen tog slut och jag gav mig ut i ovädret. Cyklandes i piskande motvind på oplogade gator genom Uppsala, en sträcka på cirka 7 kilometer, med en cykelkärra som motstånd bakom cykeln. Sträckan tog kanske dubbelt så lång tid och då måste jag ändå ge cred till min nya Scott. När jag kom hem hade ansiktet färg som en juste bränna och när mina blöta jeans åkte av så var låren röda som nykokta kräftor.

Det var säkert på sin plats att gnälla och svära över hur jobbigt det var, men jag valde att ta det positivt. Det var ju trots allt skönt med frisk luft och det blev ju bra träning. Apropå, träning. Detta är ju anledningen till att man nöter spinning och gympapass, för att klara de fysiska motgångar som dyker upp i vardagslivet, eller hur? Jag tränar ju inte spinning för att klara nästa veckas pass bättre…

Jag kände mig stark när jag tog brevskörden och satte mig i soffan. Gants nya katalog låg i det första brevet. På omslaget ligger en välsvarvad blondin på en luftmadrass i en stor pool. Solen skiner och hon har klätt sig i en orange contrast poplin stretch shirt och ett par gingham high bottom. Texten säger: ”Working on Madison Ave, you always need a place for a personal escape….”

Jo, jag tackar jag! Passar verkligen denna katalog i ett vinternupet Uppsala?
Inbjudan till affären för glögg och pepparkakor den första advent passade bättre…


fredag 5 november 2010

Vi samlar ihop oss...


För tre år sedan flyttade vi in i ett finfint hus i ett nybyggt område i Gamla Uppsala. Vi kände inga grannar sedan förut men det är idel trevliga människor där alla har fått smeknamn som Douhan, friidrott och Sandviken.

Området har vuxit mer och mer och helt plötsligt kryllar det av människor från livets alla skeenden. Det började med att en trio av våra käraste vänner flyttade in och sedan följde Tony som jag gick grundskolan med. Rätt som det var ringde Ludde som var min stridsparskamrat i det militära och berättade att han skulle flytta in i området. En familj från min frus jobb flyttar snart in och en parallellklasskompis från gymnasiet bor redan här. En invånare har dessutom sökt en tjänst på mitt jobb.

Efter kombipassen på F&S med skivstångspass och kondition/spinning är vi ett gäng som brukar snacka lite i omklädningsrummet. I onsdags berättade en av dessa att han ska flytta in i området. Som grädde på moset ringde Darre, en doktorandkollega, för ett par dagar sedan och berättade att de skulle flytta in i området, frågan var om de skulle köpa det gamla huset som ligger ute eller vänta lite på ett nybyggt hus.

Ni kanske tror att området är stort? Det är det inte, men det är fantastiskt juste!!
Nu väntar jag bara på att en innebandykollega ska flytta in så kan jag snart ha ”Här är ditt liv” i området…


tisdag 2 november 2010

Neapel och jag!


I helgen var jag i Neapel, för en insulinkonferens, och det är inte alls en dum stad. Den ligger fint mellan två vulkanområden, där Vesuvius tornar upp sig mäktigt i bakgrunden.
Neapel är en av världens äldsta städer, grundad ca 1000 år före kristus. Historiens vingslag fick jag uppleva när jag åt en middag i en av Neapels äldsta kyrkor; San Lorenzo Maggiore. Innan middagen så gick jag en guidad tur i utgrävningar under kyrkan. Kyrkan var gammal men under den fanns gammal bebyggelse och under den bebyggelsen fanns en gammal romersk marknadsplats. Långt ner i jorden har de grävt ut gator och välbehållna affärer med fina fresker och mosaik, det var en grym känsla.

Maten är bra, speciellt Pizza Margherita som ”uppfunnits” i Neapel. Tydligen är de kända för sina körsbärstomater och buffelmozzarella också för dom var man tvungen att äta hela tiden.

Hotellet jag bodde på var några kilometer ifrån konferenscentrat på en höjd med utsikt över staden. Varje dag när jag gick till konferensen förlorade jag ett av mina nio? liv. Trafiken är helt horribel, man måste vara riktigt framfusig för att komma över gatorna och bilarna siktar på dig. Bilen fungerar även som ett extra vardagsrum för Napolitanarna. Jag har aldrig sett så många parkerade bilar med människor i, typiskt exempel är en klase ungdomar som parkerat vid en piazza och sitter och hänger i en trång fiat.
Andra observationer under mina promenader är de otroligt välklädda invånarna, speciellt männen. Shoppingen är riktigt bra och snuskigt dyr. Alla finare designmärken har stora affärer i Neapel. Louis Vuitton verkade mest populär för där var det alltid fullt hus.
Sedan har jag aldrig sett så mycket offentligt hångel och mys som jag såg i Neapel, vad är det med de där Italienarna? Eller vad är det med alla andra?

Helt ofarligt var det tydligen inte att vandra omkring. En vänlig Napolitanska informerade mig om några trevliga kvarter dit det endast gick en väg som var ofarlig. Håll dig på denna väg och gå inte till vänster eller höger, sa hon. Att vissa områden kan vara lite suspekta märktes också när vi i grupper blev eskorterade av poliser till middagen i kyrkan. Eller poliser förresten, vissa gick omkring med rakat huvud, jeans och en fluffig jacka med polismärke på, klar maffiavarning…

Apropå maffia. Jag tog en taxi till flygplatsen och den turen var värre än något annat jag åkt. När vi kom in på flygplatsområdet sa chaffisen: Good drive huh? och sen flinade han lite. Antagligen för att jag var grön i ansiktet och mådde duktigt illa. Dessutom tog han dubbelt betalt. När jag protesterade sa han att det var vanliga priset och klappade lite mot jackfickan där han förmodligen förvarade sin Colt .45

Solen går upp mellan Vesuvius & Sorrento

tisdag 26 oktober 2010

En juste helg!


Det började i fredags med ett restaurangbesök i Gamla stan, Stockholm. Det var JN som tog initiativet att boka bord på Magnus Ladulås för att vi kollegor skulle gå ut tillsammans med respektive. Själv hamnade jag med SACs sambo och ASAs man. Det är kul att träffa sina kollegors påhäng, känns som om helat teamet blir mer sammansvetsat.
Dessutom får man reda på kul grejor, t ex att någon är bundis med Jamie Oliver eller att någon har en son som borde komma ut ur garderoben (respekt!), det är ju högsta mode att ha ett homo i familjen ;-) Dessutom berättade LB hur han tack vare otroligt dålig kondis blev en skicklig jurist istället för att haka på en bana som småbrottsling. Det var nämligen så att han försökte sig på en karriär som snattare, men han blev jagad efter att ha snattat ett par Daim och orkade inte springa mer än 500 meter förrän han blev helt slut! Polisen kunde gå sista biten och bekvämt fånga in huliganen. Man kan säga att LB är en anonym brottsling, man vet aldrig vad som kan hända om han skulle jobba upp kondisen. Keep staying in the couch, LB!

Lördagen började med obligatoriskt jympapass à la Lotta innan det var dags att fira Biomedicinarprogrammets 20-årsjubileum. Föreläsningar och paneldebatt förgyllde den stora, församlade skaran i Rudbecksaulan där jag fick tillfälle att sprida mina åsikter som medlem i panelen. Det var riktigt bra faktiskt och påföljande middag var inte sämre. Akademi och nationslivet har sina höjdpunkter; mycket sång och dålig mat. Samtidigt blir man påmind om att åren går, samtliga damer i min omedelbara närhet vid sittningen var strax över 20 år. Inte läge att tala om Tjernobyl och LP-skivor alltså…
Den enda som närvarade från min specifika årskull var AndyPandy, tråkigt att det inte blev fler men kul att träffa AndyPandy! Han har alltid varit klassens stolthet, stjärnforskare inom tuberkolos med 4 års postdoc på Harvard i Boston. Nyligen hemkommen blev han erbjuden anslag från Vetenskapsrådet men tackade nej och började jobba som tuberkolosexpert på ett EU-ministerium. Extremt stilig var han också! Mycket välklädd och fortfarande ihop med sin Erik som jobbar på departement i Stockholm.

Söndagen började med bullbak, fick tassarna på SOs fina bullrecept som genast skulle prövas, hon hade dubblat fyllningen av smör, socker, mandelmassa, kanel och romessens så de färdiggräddade bullarna formligen rann över av fyllning. Mycket gott och mycket bra för den pondus som bör finnas i naveltrakten. Hjo och hennes sambo kom över och gav betyg på bullarna och lämnade lite senare med min fina, fina Scott!! Kvar fanns en stor tomhet och två papperslappar. Som skön avslutning på helgen avnjöts ett pass Core Bosu, så det är möjligt att en halv bulle försvann där.

Tack för den helgen, nu styrs kosan mot Neapel! Arrivederci!


tisdag 19 oktober 2010

Lägg aldrig telefonen på golvet...


Följande utspelade sig för ett par någonstans i Sverige, har jag hört…

Låt oss kalla killen för Clark och tjejen för Lois.

Det var lördagskväll och det började närma sig vuxenbolibompa. Lois endast iklädd sin födelsekostym låg i sängen och trånade medan Clark avslutade ett ”viktigt” telefonsamtal med en telefonförsäljare. Efter att ha stängt av telefonen av modell bärbar var Clark riktigt sugen varvid kläderna ramlar av snabbare än Gunde hinner säga ”ingenting är omöjligt!”.  Under denna procedur så droppas telefonen på golvet och mannen skyndar in under täcket.

Det som hände sedan är säkert mycket privat men handlade tydligen om en mycket het och högljudd form av sex. Så långt allting bra och när detta upptåg var avslutat och Clark är på toaletten säger Lois:

-Clark, din mobiltelefon ringde.

Konstigt, vem ringer så sent tänkte Clark och tittade på telefonen bara för att se att det var svärfar som hade ringt. Tänk om något har hänt, säger Lois. Jamen då ringer de väl på vår hemtelefon, han har säkert bara kommit åt uppringning, säger Clark och hämtar upp den tidigare droppade hemtelefonen från golvet. Då ser Clark att telefonen har haft linjen öppen i 30 minuter. Han lägger på och strax därefter ringer svärmor och frågar om allt är bra eftersom dottern ringt till dem för cirka 30 minuter sedan. Svärföräldrarna hade sovit och inte hunnit ta telefonsamtalet och när de försökte ringa upp var det upptaget. Lois förklarade att Clark måste ha kommit åt uppringning (typ trampat på luren presex) och allt var bra. När samtalet var över frågade Lois:

- Du, Clark. Tror du att mamma och pappas telefonsvarare gick på när vi ringde dem och de inte svarade? I så fall kan de nog ha spelats in en del ljud.

Nästa dag råkade det vara så att svärparet var bjuda till fika hos Clark & Lois. Mot slutet av bjudningen säger svärmor:
-Ja, man blev ju lite orolig när ni ringde igår, men det var ju ingen fara. Samtidigt log hon ett mystiskt leende.

Svärfar fyller på med:
-Ja, man blev ju lite arg när ni inte hade ”talat” in något på telefonsvararen. Även han drog en aning på smilbanden.

Nu vet vi alla vad som kan hända, och ingen av oss lägger telefonen på golvet längre, eller hur? Åtminstone inte utan knapplås…