En trevlig kväll på Il Forno?

Det var tänkt att bli en juste kväll på Il Forno, en allmänt mysig italiensk restaurant i de historiska kvarteren alldeles nära universitetsbyggnaden och där Strindberg huserat på övervåningen.

Vi hade bokat bord men märkte direkt att allting inte var stabilt denna kväll. Man kan ju tycka att man borde vara lite förberedd när det är helg efter lön och Laleh i Botaniska. Men på Il Forno var det kaos. Vi hade ju ingen brådska så det var väl inte hela världen att vi fick vänta ganska länge på att beställa.

Mer än en timme efter beställning fick vi in EN av våra rätter, de ville dessutom ge oss två rätter av helt fel sort. En kvart senare kommer servitrisen och frågar vad för sorts barnpizza vi hade beställt… Stora A som hade lyckan att få sin maträtt smakade på maten och spottade ut (ok, han kan ju vara en aning svår ibland) men vi började alla bli rejält hungriga och kunde sitta och lyssna på när chefen ryade på sina servitriser. Vi lärde oss snart att vårt bord benämndes nio och märkte att personalen började tycka synd om oss. Allting var ju rejält pinsamt. Det ringdes in mer personal för att behärska kaoset. Det var ju inte bara vi som fick vänta…

Tillslut kom maten in till oss andra. Vi åt upp och när en ny servitör kom och frågade om det var gott, så lyckades jag i alla fall vara tillräckligt osvensk för att skippa ”Ooh jaa” och berättade istället sanningen. Det räckte ganska långt att peka på den orörda tallriken som stora A petat i tills den kallnat och vi andra fick in vår mat.

Personalen var ändå proffsiga i sina ursäkter då stora A’s mat ströks från notan och han blev erbjuden en fri efterrätt i väntan på att vi andra skulle äta upp (vilket han nekade). Dessutom fick vi ett presentkort som täckte hela vår nota och blev överösta med de där härligt goda chokladpralinerna som kommer med notan.

Kvällen slutade på det mest fantastiska sätt, när en övertrött stora A hulkade i baksätet och lade en förtrupp spya i bilen. Snabbt som ögat hann jag köra ner bakrutan och huvudstyrkan hamnade som tur var på vägen utanför bilen, cred till stora A för det.

Trevlig kväll på Il Forno? Nja, inte direkt. Tacka vet jag köket i Villa G i Fornby (hemma).

Lilly

Lilly

Plötsligt bromsar livet upp

Ett litet hjärta slutar slå

Vi kände dig inte men bar dig så nära våra hjärtan som det kunde gå

Aldrig har vi gråtit så mycket över det som så brutalt inte blev som det skulle bli

Du var så fin, med liten bestämd mun när du fridfullt föddes som den ängel du var

Vad var det som hände?

Vi som såg så mycket fram emot att välkomna dig in i vårt team

Du finns för evigt i våra tankar och hjärtan när du nu håller farfars hand tills vi ses igen

A (Bath) Room with a View!

Nu har jag levt i 36 år, och under dessa 36 år så har man ju suttit på rätt många toaletter. Det har ju inte alltid varit så angenämt och därför blev jag så glad när jag besökte Oxford, checkade in på mitt hotellrum och använde mig av toaletten. Mitt i blickfånget fanns två riktigt stora fönster med utsikt över Oxfords universitets ”Examination School” från 1876 byggd av sten från Clipsham. Jag är erkänt svag för universitetets gräsmattor, anlagda och skötta med preussisk precision. En sådan fanns också i blickfånget vilket gör denna upplevelse till min näst bästa toalettstolsutsikt.

Men vilken är då min bästa utsikt?

Jo, det var under min tid i det militära. Förlagda i skogen skulle vi gräva latrin på valfritt ställe. Vi hittade en solig skogsback som sluttade lätt ner mot en spegelblank sjö. Vi förstod säkert att denna toalett skulle bli mycket populär för vi grävde ett långt dike över vilket vi surrade fast ett par långa trädstammar. Där kunde en hel grupp sitta på toaletten och njuta av utsikten, bara man såg till att inte ramla i…

Att FörLORA eller att inte FörLORA – det är frågan?

Curlingmatchen var spännande, vi låg katastrofalt nog under med 6-0 efter två omgångar. I tredje omgången hade våra motståndare två poängstenar i boet och vi hade endast en sten kvar. Mirakulöst lyckades denna sten rensa motståndarnas stenar från boet och ge oss två poäng, vi vände på trenden och plockade poäng efter poäng. I slutet av den sista omgången hade vi två poängstenar som skulle rädda ett oavgjort resultat, men en skicklig dragning från våra motståndare gjorde att vi bara fick en poäng och vi förlorade med 6-5. Ingen gillar att förlora och allra minst jag!

Tung i sinnet slank jag på hemvägen in på ICA för att köpa smör. Som tröst hoppade en vaniljbulle ner i korgen och i mejeriet plockade jag på mig ett paket Mini Lätta som vanligt (jo, det ska vara särskrivet!).

Osökt fångades min blick av det överlägset snyggaste paketet i smörhyllan. Snygg & ren design med klöverblommor från min barndoms sommarminnen. Jag greppade en förpackning och häpnade en aning över den 80%-iga fetthalten, det är egentligen inte kompatibelt med hur jag väljer att äta (Mini Lätta 28%). Jag blickade ner på det extraordinära locket och insåg plötsligt att detta smörpaket är ett måste när man bjuder hem folk. Glöm att man skopar upp smör i en annan bytta och glöm att man lämnar locket i köket, en central position på bordet får det bli!

Känslan var speciell när jag öppnade locket och bredde ut ett lager Flora på min skiva Lingongrova (tumme upp för Sveriges mest sålda bröd). Det är ju knappast någon diskussion om att Flora är godare än mina andra alternativ, men det spelar ingen roll! Med en sådan snygg förpackning kan det smaka hursomhelst, till och med palsternacka!

Detta paket ska få följa med till frukost på jobbet där den kan sprida sina gracer bland mina HF- och designmedvetna kollegor. Mina lagkamrater i den förlorade curlingmatchen ska få vara först med Florasensationen.

REA - bra eller dåligt!?

För några veckor sedan bestämde jag mig för att köpa nya skidbyxor så jag kollade vad Peak Performance hade att erbjuda. När man vill ha hängslen och goretex så fanns det inte så jättemycket att välja mellan vilket kan vara skönt, Black Light 3L eller Heli Alpine. Båda verkar vara riktigt justa och båda kostar rejält många veckopengar. Men, när jag sedan räknade ut hur länge jag haft mina nuvarande skidbyxor från Peak (>18 år) så kändes det som jag var värd en ny investering.

Inköpet drog ut lite på tiden och rätt som det var så gick Peak ut med REA, 40% & 50% på alla plagg!! Suveränt tänkte jag att REAn dundrar in när man som mest behöver den, eller…?

Tog mig snabbt ner på den relativt nyöppnade peakbutiken i Uppsala, de hade massor av bra grejor men inga av ”mina” skidbyxor och definitivt inte i rätt färg och storlek. Gick in på webshopen, samma besked därifrån. Ringde Biblioteksgatan i Sthlm, inga kvar. NK? Njet! Ringde vidare till Peak Täby, slut. Provade Västerås och fick negativt besked även därifrån. Folk blir som galna när det är REA! Alla plagg tar slut och jag som tänkt att köpa till ordinarie pris får stå med rumpan bar i backen. Det finna inga byxor och det kommer inte in några nya!

Som tur var kom jag att tänka på en stad där invånarna inte gillar att åka skidor, de äter hellre fisk, flanerar på avenyn och åker i paddabåt. Göteborg! Peak Göteborg hade båda mina modeller i vilka storlekar som helst och rätt färg. De skickar mer än gärna ett par till mig på måndag mot postförskott. Underbart! slipper det nu att bli i backen när jag kan dra på mig ett par svarta Heli Alpine.

Vi syns i backen!

Multi-Symptom Relief

Man lär sig så mycket bra saker hela tiden. En av de saker jag lärt mig från mina kollegor är att man måste köpa med sig någonting som heter NyQuil när man är utomlands. Detta mirakelmedel saluförs av Vicks, vars helt oförargliga halstabletter jag sugit på som liten parvel. Men effekten av denna vätska är betydligt mer påtaglig. En liten slurk hjälper nämligen mot värk, feber, hosta, ont i halsen, täppt näsa med mera. Dessutom innehåller den lugnande antihistaminer och hypnotika samt alkohol, man kan tydligen bli lite dåsig av detta och man ska därför ta denna slurk innan man går och lägger sig (Nyquil- Nightquil). Nu är det ju så att flera av mina kollegor halsar detta medikament lite när som, vilket kan förklara ett och annat, ingen nämnd och ingen glömd J

Själv är jag av ett ytterst försiktig släkte när det gäller alla berusningsmedel och droger ända ner till kaffe och köpte istället med mig DayQuil som är fri från alkohol och antihistaminer och som kan användas när man så önskar. Den finns i drickform, som smakar riktigt gott! och som kapslar. Kapslarna är ju lämpliga eftersom man kan ha med sig dem i fickan och sluka vid behov.

Så, häromveckan var jag på ett diabetessymposium och kände plötsligt att rethosta var på ingående. Jag satt inklämd mellan Olle Korsgren (berömd transplantationsforskare) och Valdemar Grill (svensk/norsk diabetesforskare och tårtupphovsman). Det var helt omöjligt att ta sig ut för att dricka lite vatten eller hosta länge. Då kom jag på att jag hade en kapsel DayQuil i fickan som jag smugglade in i munnen.

Grejen är den att dessa kapslar inte är av miniformat, tvärtom är dom ganska stora! Utan någon vätska kände jag att det var lite svårt att svälja kapseln. Så jag fick börja att samla på mig saliv, lite diskret mellan de två berömda forskarna. Efter ett tag hade jag lyckats samla ihop en rejäl klunk med saliv och skulle svälja ned kapseln, men det var stört omöjligt att svälja ner kapseln, halsen snörde ihop sig värre än för en nötallergiker och efter ett antal försök löstes kapseln upp och ut kom vätskan som inte smakade mumma. Har ni någon gång smakat på ett par mogna maskrosor som malts ner i en hink med sand och regnvatten? (har inte alla småbarnsföräldrar gjort det?) Så smakde det och jag fick dämpa mina kräkreflexer för att inte tömma mitt maginnehåll på bordet inför dessa läkare… suck! Var det multi-sympton relief det skulle vara? Snarare multi-symptom impose…